2021-08-15 12:51
Provokation inom konsten
Har precis läst Dagens Nyheters artikel om Nathalia Edenmonts konst. Hon är känd som en ytterst provocerande konstnär, som visar skarpa och naturalistiska foton av djurdelar i oväntade och utmanande sammanhang. Artikeln väcker mina tankar om hur bilder på döda djur upplevs i relation till just sammanhanget. Varför blir vi inte upprörda när vi går i saluhallen och köper döda kaniner prydligt upplagda på disken framför oss? Varför blir vi upprörda om vi ser en bild av ett kaninhuvud i en vas eller ännu mer provocerade när konstnären själv håller upp en halv kanin med handen instucken i kroppen?
Det är intrikata frågeställningar, inte lätta att ge entydiga svar på. Spontant kanske vi tycker att bilder av döda djur endast har ett berättigande när de relateras till något för oss välbekant och accepterat, som till mat. Vi känner en känsla av obehag när vi i stället ser det i ett totalt oväntat eller främmande sammanhang. ”Allt på rätt plats!” Vi tycker att djuret är malplacerat och stör våra invanda föreställningar. Det blir perverst eller ett uttryck för dåligt omdöme.
Men nu handlar det om konst. Det är en helt annan sak, eller hur? Här gäller helt andra lagar och koder. Konsten står över allt annat, ovanför triviala värderingar och konventioner. Konsten är fri, suverän, nydanande, framåtblickande! Javisst! Men vad är då syftet med ”provokationen? Är den ett självändamål? Vill den visa sitt förakt för det slentrianmässiga tänkandet, våra schablonmässiga värderingar? Vill den håna oss vanliga okunniga vardagsmänniskor som inte fattar konstens stora visioner?
I vissa fall tror jag faktiskt att sådana tankar ligger bakom. Med risk för att bli betraktad som bakåtsträvare tillåter jag mig ändå påstå att provokation kan vara den drivande kraften bakom vissa konstevenemang, som när en konstnär på en utställning kryper omkring på golvet och biter besökarna i benet eller när man har en boxningsmatch på ett konstmuseum.
Men jag är absolut ingen bakåtsträvare. Det är bra, nödvändigt, önskvärt att konsten utvecklas, förnyas, men också lika bra och viktigt att en granskas, analyseras och värderas. Däremot anser jag inte att konsten till varje pris måste uppfylla alla nyss nämnda kriterier för att anses ”bra”. Förnyelse får inte vara ett självändamål. Det viktiga i konstnärligt skapande måste enligt min uppfattning vara att konstnärens personlighet och egenart kommer till uttryck. Det är naturligt och bra att pröva nya uttrycksformer, att experimentera. Men kärnan måste ändå vara att utfallet har ett konstnärligt värde i någon form. Och vem avgör om det har det? Etablissemanget?
Tillbaka till Nathalia Edenmonts konst. Jag tror att de häftiga reaktioner hennes konst åstadkommer orsakas av vår oförmåga till nytänkande. Vi är i våra tankebanor så upplåsta av konventioner och bindningar att vi omedelbart sätter en giftstämpel på det som går utanför ramarna. ”Så gör man bara inte!” Vi vill inte rubba våra invanda begrepp, ändra eller omvärdera det vi lagt fast i hjärnan. Vi vill känna att vi har rätt, den andre har fel. Därför avvisar vi, dömer och fördömer det obekanta, det störande, obekväma. Det rubbar vår själsfrid. Vi vet bäst!
Så har det alltid varit och kommer att förbli. Vi är lata i hjärnan, vill inte anstränga oss. Det etablerade gör livet lätt att hantera eftersom jag alltid tror mig veta vad som är rätt och bäst. Därför ser också jorden ut som den gör med all obenägenhet till förståelse och närmanden mellan människor.
Men skall vi acceptera allt vi ser bara för att det kallas konst? Naturligtvis inte. Vi skall fortsätta ifrågasätta, granska, utvärdera. Detta är i våra dagar mer viktigt än någonsin, eftersom vi ständigt översköljs av en aldrig sinande ström av påverkan från media om vad som sker i världen. Distans och kritiskt tänkande är viktigare än någonsin. Utan denna medvetenhet blir vi lätt offer för manipulation och propaganda.
    |
