Ingemar Härdelin
2022-06-02 19:13   Kommentera »
En minnesvärd morgon (Mininovell)
Den här morgonen var det extra jäktigt i prästgården. Ungarna ville inte gå ur sängen. Ett elavbrott under natten hade kylt ner huset så att golven kändes som is, till och med med tofflorna på. Det gjorde ju inte saken lättare. Själv hade Magnus huvudvärk och illamående efter en längre tids förkylning som aldrig ville släppa. Sovit dåligt hade han också gjort.
Mia, hans fru, hade alltid mycket att ordna varje vardagsmorgon innan de äntligen kunde ge sig iväg till stationen. Det är klart att han också gjorde vad han kunde för att hjälpa till, men fixa ungarna var Mia bäst på. Hans uppgift brukade för det mesta vara att ta fram frukosten och röja undan efter ungarna.
Men som sagt, i dag skulle det bli problem att hinna till tåget i tid. Han måste ta i ordentligt med de två flickorna för att få fart på dem. De måste vara färdiga för skolan när han skjutsade Mia. Hon hade kommit in som vuxenelev vid lärarseminariet, en förmån och möjlighet hon länge drömt om och som nu blivit verklighet sedan ett år tillbaka. Givetvis innebar detta en stor och kännbar förändring för hela familjen. Alla måste bjuda till för att få vardagen att fungera. Eftersom mor i huset var borta nästan hela dagen måste Magnus ta mycket större ansvar för marktjänsten även under dagarna. Som präst var hans arbetstid inte reglerad annat än under expeditionstid några dagar i veckan samt vid gudstjänsterna och förrättningarna, förstås.
Trots att Magnus delade sin frus glädje över att få studera igen tänkte han i sina svaga stunder att detta var en prövning som Gud hade sänt honom för att stärka hans vilja och tro. Han avskydde egentligen allt vad hemarbete betydde, och det var ofta med stor självövervinnelse saker och ting blev utförda. Men för det mesta bet han ihop tänderna och kämpade på. Han hade faktiskt med tiden börjat gilla vissa av sysslorna, som diskningen till exempel. Det var skönt för händerna att vara i det varma vattnet, och han började märka att det gick bra att tänka under tiden. Efteråt kunde han sätta sig ner och skriva ut sin predikan direkt ur huvudet. Den hade han redan tänkt ut.

Nu började det brännas. Så här sent hade de aldrig kommit iväg förut. Magnus ropade till Mia att han skulle köra ut bilen. I trappan ner höll han på att snubbla, men lyckligtvis fick han tag i ledstången och återfick fotfästet. Han måste hinna säga hej till flickorna också, annars skulle de bli ledsna. Han fann dem i köket, gav dem en hastig klapp på huvudet och rusade sedan iväg till garaget.
Allt kändes extra olustigt idag. Luften var kall och fuktig, ett riktigt novemberväder, det värsta han visste. Bilen var tjurig att starta, inte förrän efter fjärde försöket började motorn motvilligt väsnas och spotta. Det var verkligen på tiden att han lämnade in den på verkstan för översyn. Det fick ju inte hända att kärran strejkade nu när det var så viktigt att den alltid gick igång.
Han backade ut, nästan utan att kunna se bakåt. Speglarna var fulla av imma. Men han visste sen åtskilliga utåkningar vad som fanns bakom. Nu var det panik. Tur att inte snön kommit med halka och elände. Han såg att vägen var torr som vanligt, så nu kunde och måste han friska på allt vad han och kärran förmådde. Det blev en rivstart och på en sekund var han utanför grinden och ute på vägen. Inga andra bilar syntes, så nu var det bara att gasa och styra. I första kurvan hettade det till i huvudet när bilen kom farligt nära vägkanten, men sen kom en lång raksträcka där det gick att köra ordentligt fort. I nästa kurva mötte han en bil, någon vinkade. Det var nog Larsson, han som skulle laga trappan på fredag.
-Oj, ta det litet lugnare, Magnus, tänkte han. -Det är bättre att komma levande fram än hamna på kyrkogården.
Nu var det bara någon kilometer kvar. Bilen tjöt och han kände hur huvudvärken klämde som ett spännband runt tinningarna. Händerna höll krampaktigt hårt i ratten. Det kändes hemskt. Tänk om tåget hade hunnit gå? Nej, nu såg han loket komma fram bakom stationshuset. Det fanns en liten chans att han skulle hinna.
Han? Men var fanns Mia? Han vred på huvudet mot det tomma sätet. Det var ju henne han skulle skjutsa. Hon var hemma, bortglömd och helt säkert panikslagen över att inte komma med tåget. Han saktade ner farten och rullade långsamt in på stationsplanen, som nu var tom på människor. Alla hade hunnit gå ombord, och precis nu satte tåget igång.
Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Detta var toppen på hans karriär som medmänniska och ”hjälpare”. Vilket fiasko! Vad skulle Mia säga när han kom hem?
Han bestämde sig för att skratta. -Så fånig får man inte vara, tänkte han. -Men om man nu ändå är så här fånig får världen stå ut med mig ändå. Detta är nog också Guds sätt att pröva mig.

På vägen hem tog han det lugnare. Han mådde plötsligt bättre, smålog sakta och kom att tänka på historien om prästen uppe i glesbygden någonstans som var på en förrättning i en liten by. Nionde barnet i familjen skulle döpas, och efteråt bjöd familjen på kaffe i hemmet. Mannen i huset var känd för sitt något råbarkade språk och hade följaktligen en aning svårt för konversationer med ”fint folk” och särskilt präster, så han hade tagit några snapsar för att klara av mötet. Hans fru skulle klara konversationen med kyrkoherden, vilket hon också gjorde med den äran.
Men efter ett tag tyckte mannen att det ändå var på tok, att han som var karl i huset inte skulle få yttra sig. Han tog då mod till sig, harklade ett par gånger och sa:
-De måtte väl va ett helvete ibland å va präst, va?

-Det kan han nog ha rätt i, tänkte Magnus och bestämde sig för att ge sin fru en stor kram när han kom hem. Han kände sig förunderligt lättad, som om ett högt tryck inom honom började släppa. När han svängde in på gårdsplanen stod Mia vid ingången och vinkade åt honom. Ansiktet såg avspänt och glatt ut, inte vad han väntat precis.
_Välkommen hem, älskling, sa hon när Magnus kommit innanför dörren. –Så trevligt att du och jag får litet tid tillsammans för en gångs skull. Det måste vi utnyttja på bästa sätt.
Hon skrattade och sträckte armarna mot Magnus som nästan kom av sig av den oväntade reaktionen. De kramades innerligt och länge.
–Jag har inte min tenta förrän efter lunch, sa Mia. Om du skjutsar mig till stan kan vi ha en fin förmiddag, du och jag.
Hon log skälmskt och tog Magnus i handen.
–Kom så går vi upp i sovrummet. Barnen är i skolan och jag vill älska med dig. Utan barnaöron och stress i magen. Vad sägs?
_Magnus följde snällt med, och han kände en sällsam värme stiga upp inombords.
–Detta är nog också sänt av Gud, tänkte han, -men det kan väl knappast vara en prövning den här gången.



Facebook Twitter MySpace rss