2022-06-10 12:44
Han var verkligen en konstnär
Han var verkligen en konstnär och skönhetsivrare, i tankar, ord och gärningar. Redan som liten parvel älskade han att sitta vid bordet framför fönstret och beundrande titta ut i den vackra trädgården där under sommaren en vit gammeldags trädgårdsmöbel under det gamla päronträdet utgjorde ett naturligt centrum för blickarna. Vyn kunde påminna om en impressionistisk målning av Monet eller Van Gogh med sin strama intimitet och harmoni. Pappa och mamma frågade varandra många gånger hur det kunde komma sig att pojken som var bara fem år kunde vara stilla så länge utan att tröttna. Små pojkar skall springa omkring och stoja och leka, inte sitta stilla och titta på ett päronträd.
De försökte flera gånger få honom att leka med sina leksaker i stället, men svaret blev alltid att han ville sitta där för att det var så vackert därute. Ibland sprang han ut på gården, och nästan alltid valde han att leka just där under trädet. Då kunde han sitta på det mjuka gräset och bygga små märkliga skapelser av kvistar och löv. Ibland var det hus till alla hans husdjur och ibland skulle det bli ett torn där han i fantasin kunde vara och titta på utsikten.
Men oftast ritade och målade han, mest med sina färgkritor men ibland också med vattenfärger som gav ifrån sig starka och täckande ytor. När pappa och mamma frågade vad han målade svarade han oftast att det var träd, hus och djur. De tyckte alltid att teckningarna var fina.
Föräldrarna undrade mycket över sin son. De tyckte inte att han liknade andra barn. Visserligen hade han inga syskon, men nog hade de sett många andra småttingar genom åren. Alla deras syskon hade kullar av barn, och jämfört med dem var nog deras son i alla fall en sort för sig. Han tycktes inte ha behov av lekkamrater som de andra utan trivdes bäst när han pysslade med sina lekar för sig själv. De förundrades också över det hemliga språk som de ibland kunde uppfatta när leken var som mest intensiv. Då såg han ingenting annat än det han höll på med. Det lät som om han pratade engagerat med någon annan eftersom rösten ändrade tonläge mellan varven.
De var överens om att lämna pojken så mycket som möjligt ifred. De kände ju att han verkade nöjd och harmonisk, så varför ändra på det genom vuxet ingripande? De undrade mycket hur han skulle bli i framtiden. Åren gick, och man kunde bara konstatera att deras son i alla avseenden utvecklades i positiv riktning. Men fortfarande förvånade han dem ideligen genom sina många gånger ovanliga handlingar. Helt plötsligt kunde han möblera om sitt rum, trava alla böckerna på golvet eller flytta sängen till mitt i rummet. De lät honom hållas givetvis, men de fattade aldrig det vettiga i saken. Han ägnade stor tid åt sina teckningar som nu var verkliga konstverk. Bilderna föreställde ofta natur, men i bilden kunde finnas vidunderliga skapelser som ofta liknade djur men ibland också helt odefinierbara figurer. Allt var mycket vackert och bilderna liknade inte något de sett tidigare.
Efter avslutad skolgång hade sonen flyttat hemifrån. Nu bodde han i ett litet torp utanför stan där föräldrarna hade sitt hus. Han ville ha ett eget ställe utan nyfikna blickar från utomstående. I ett litet uthus hade han inrett en ateljé som nu var utrustad med ett stort arbetsbord samt massor av hyllor där tavlor och färger kunde förvaras. Konsthögskolan, där han gått en tid, lämnade han i förtid därför att han ansåg att lärarna hämmade hans kreativitet. Han hade känt sig vingklippt och styrd på ett sätt som höll på att döda hans fria själ.
Föräldrarna förstod honom. De kände sin son och visste av erfarenhet att ingen kunde tala om för honom hur saker och ting skulle utföras eller vara. Målningarna som nu skapades liknade ingenting annat. De hade med tiden växt i format och befolkades nu med ett myller av märkliga och fascinerande varelser som ingen kunde beskriva. Det hela utspelades fortfarande ofta i natur med träd och hus, men därutöver fanns ingen likhet med verkligheten. Man kunde stå länge framför och begrunda och hela tiden se nya och fascinerande detaljer. Alla som visste något om konst häpnade och uttryckte sin beundran. Denne man kommer att gå långt, ansåg alla.
Men i gallerivärlden var man kallsinnig. Man tyckte att målningarna var för konstiga och svårsålda. Ingen vill hänga en sådan målning på väggen, ansåg man. De var vackra, men folk skulle få ont i huvudet av att titta på dem hela tiden. Den lilla ateljén började bli proppfull med osålda målningar, och föräldrarna undrade oroat hur sonen skulle klara sin försörjning. Själva hade de köpt flera stora målningar, men i längden måste något radikalt hända.
Något hände också, men kanske inte vad föräldrarna hade trott. En dag när de besökte sonen fann de honom i ett träd på gården, en vidunderligt stor och vacker ek som bildade ett majestätiskt centrum mitt på tomten. Det var trädets förtjänst att sonen valt just det huset. Han älskade vackra träd. Runt trädet låg en mängd byggnadsmaterial i högar; bräder, reglar och diverse annat. På gräset stod en arbetsbänk med olika redskap, och mot trädet stod en stege uppställd.
Vad skulle detta föreställa? Föräldrarna stirrade bestört på varandra. De ropade på sonen som försiktigt äntrade ner mot marken. Väl nere berättade han att han skulle bygga en ny ateljé i trädet. Den skulle lyfta hans konst till högre höjder, förklarade han. Genom kontakt med luften och rymden skulle han skapa konst som ingen levande någonsin sett maken till. Här skulle rymdens element befolka målningarna med luftandar och överjordiska väsen, allt som vi jordevarelser inte kunde se med våra förbundna ögon.
Föräldrarna tittade undrande på varandra Hade deras son blivit galen? En ateljé i ett träd och luftandar på en målning? De trodde att de kände sin son, men detta hade de aldrig kunnat ana. De hade heller aldrig förebrått eller kritiserat sonen för dennes handlingar eftersom han alltid varit en fridsam och genomsnäll människa som aldrig gjorde en själ illa. Sonens ibland märkliga göranden och låtanden hade de alltid översett med och även ibland uppmuntrat eftersom de var harmlösa gentemot andra och endast stod för sig själva som udda uttryck från en udda själ. Han var som han var, och vem kan klandra den som bara är sig själv och aldrig förgår sig mot andra?
Sonens ögon lyste av stolthet och glädje när han berättade om sina planer. Här skulle han skapa något nytt, något människorna aldrig skådat. Han skulle lyfta konsten till en högre dimension, och människorna skulle förundrat skåda en värld de aldrig anat. Nu gällde det bara att få ateljén färdig. Den skulle bestå av ett enda stort rum där grenarna på sina ställen gick rakt igenom rummet. Föräldrarna lovade att hjälpa honom med bygget. Det kunde inte vara lätt att ensam baxa tunga bräder upp i ett träd. Sonen kramade sina föräldrar och förklarade hur mycket han hade dem att tacka för. En stark kärleksfull värme fylla deras hjärtan och sinnen. Deras son var som han var, men galen var han inte. Det han gav uttryck för var i stället kärlek, till människorna och till konsten.
Ateljén blev färdig och resultatet var hisnande. Föräldrarna var hittills de enda som visste om projektet och som även bevittnat och deltagit i byggandet. De kände att detta var någonting exeptionellt. Vad skulle nu komma framöver från konstnären i trädet? Skulle det bli lika spektakulära verk som den ateljé varifrån verken kom? De gissade att något nytt och stort skulle växa fram, något som var lika magiskt och suggestivt som hela atmosfären i det märkliga bygget. De trodde på sin son, de kände att han var besjälad av en passion som måste leda fram till något människorna aldrig tidigare skådat.
Så småningom spreds givetvis ryktet om det fantastiska bygget och om konstnären som målade märkliga tavlor i en gammal ek. Ännu hade ingen fått se vare sig ateljén eller de verk som tillkom där. Men tidningarna var som hökar på konstnären och krävde att få intervjua och fotografera hans målningar. Naturligtvis blev svaret hela tiden ett bestämt nej, och just detta att ingen fick se vare sig den märkliga ateljén eller målningarna skapade en ännu större lockelse på allmänheten. Konstnären fick allt svårare att värja sig och till slut bestämde han sig för att skaffa sig en hund som skulle skrämma bort ovälkomna besökare.
Föräldrarna gjorde allt för att hjälpa sin son. De förstod mycket väl nödvändigheten i att han skulle få arbeta ostört. De lyckades efter stor möda hitta en schäfer som var just dresserad att fungera som vakthund. Det visade sig att åtgärden mycket riktigt hade avsedd verkan. När en oväntad besökare dristade sig nära huset reste hunden ragg och morrade. Äntligen skulle konstnären få arbetsro.
I trädet pågick en febril aktivitet. Nästan hela dagarna målade sonen i sin ateljé. Han hade knappt tid att äta. De enda som fick komma upp i trädet var föräldrarna som nu också fungerade som mentorer och kuratorer. De kontaktade prestigefulla gallerier och konstmuséer överallt och berättade om sin son. Med sig hade de några av de litet äldre målningarna. De nya som målades i trädet var ännu hemliga, även för föräldrarna. De undrade otåligt vad de skulle få se en dag då den nya kollektionen var färdig. Han skulle visa tjugofem stora målningar, lagom många för en separatutställning i en konsthall eller stort galleri.
Under sina rundresor lyckades också föräldrarna intressera ett antal gallerier för sonens måleri. Det blev bestämt att vernissagen skulle ske på Kristi Himmelsfärdsdagen året därpå, en dag som sonen tyckte var särskilt passande. Till dess skulle alla målningar vara helt klara.
I nästan ett helt år höll han på. Under vintermånaderna stod han iförd en tjock bäverpäls och målade med vantar på händerna. Föräldrarna försökte förgäves få honom att måla i sin ateljé på marken i stället. -Men där kan jag inte fånga mina figurer för de fanns bara här uppe i trädet, blev svaret. Inför detta konstaterande fanns inget annat att göra än att acceptera och göra det bästa av saken. De kände dock en viss oro för sonens hälsa. Tänk om han blev sjuk av kylan där uppe i trädet. Men inga övertalningar fick honom att ändra sig.
Vernissagedagen närmade sig. Alla förberedelser var klara och nu återstod endast transporten till galleriet. Alla målningar var övertäckta av papper, så inte ens nu kunde föräldrarna se vad som fanns därunder. Deras undran och nyfikenhet hade laddats upp till bristningsgränsen. Vad skulle nu de och världen äntligen få skåda?
Hängningen skedde även den i största hemlighet. Fönstren i galleriet var förtäckta med mörka jalusier, och inte förrän exakt vid öppningsögonblicket drogs de upp. Utanför galleriet hade samlats en stor skara förväntningsfulla människor samt ett halvt dussin journalister. De hade alla läst om den märklige konstnären i trädet som nu äntlligen skulle visa sina alster.
Väl inne i galleriet hördes ett sorl som allteftersom steg till en tät matta av förtjusta skratt och lyckorop. Maken har vi aldrig sett, hördes från många av besökarna. -Detta är fenomenalt, det är mirakulöst, sa andra. Överallt strålade besökarnas ansikten, och upprymda kramade de om varandra av ren lycka. Konstnären själv stod blyg och tyst i ett hörn tillsammans med föräldrarna. Ingen tycktes lägga märke till dem.
När tiden för vernissagen var slut var lokalen fortfarande full av människor. Alla tavlor var sålda, de flesta av en samlare som sken av lycka. Han sa, att de här tavlorna kommer jag aldrig att sälja. De är fantastiska. Pappa, mamma och son gick tillsammans till stadshotellet där de beställde en festmåltid, den bästa man kunde uppbringa. En stor konstnär var född, och hans firande måste vara av yppersta kvalitet.
    |
