Ingemar Härdelin
2022-09-12 09:18   Kommentera »
Hemma
”Hemma”, ett positivt laddat ord? Troligen tänker du på något tryggt och gott när du hör ordet? Men ”hemma” är ett mångtydigt ord med många laddningar. Det är för den som bor där starkt kopplat till personliga erfarenheter och upplevelser. Växer du upp i ett hem med pappa eller mamma som misshandlar dig fysiskt eller psykiskt, då har du givetvis en negativ koppling till ordet. Du vill inte ta med dig vänner hem, du skäms. Hela livet har du måhända svårt att använda ordet utan att känna rysningar och obehag.
Ordet ”hemma” står för den plats du huvudsakligen lever på. Det kan till sitt yttre innebära en oändlig mängd variationer, från en liten koja till ett palats med tinnar och torn. Det är ett ord med stark känslomässig laddning, eftersom det innebär något ytterst privat och i många fall hemligt. Det är en plats vi inte öppnar upp för vem som helst. Vi väljer oftast noga vem och vilka som får komma innanför hemmets dörrar, av flera skäl. Vi vill att besökaren skall få ett positivt intryck. Hemmet är en spegelbild av den eller de personer som vistas här. Att betrakta ett hem kan säga väldigt mycket om dess invånare. Det är som ett fingeravtryck med tydlig identitet.
Det finaste tänkbara uttrycket för ”hemmet” kan man finna i Rune Lindströms berömda sagospel ”Ett spel om en väg som till himla bär”. När Mats som död står framför en leende Vår Herre säger denne: ”Du är i himlen nu, Mats. Nå, vad ser du?” Då ser Mats glädjestrålande sin fars stuga och hustrun Marit som går i kållandet med storkorgen, och han säger med stor emfas sin sista replik: ”Du, Gud! Jag är hemma!
Att släppa någon innanför dörrarna i hemmet innebär att vi avslöjar eller exponerar en stor del av oss själva. Vi har röjt en bit av vår identitet, gjort oss en aning mer sårbara. Det innebär ett förtroende som besökaren kan utnyttja. Men samtidigt ger det i bästa fall mycket tillbaka, vänskap, trygghet. Vi kan också känna stolthet inför gästerna eftersom vi får ta emot beundran och komplimanger. Vi stärker vårt ”varumärke” och klättrar måhända upp några pinnar på statusstegen.
För personer med ambitioner av sistnämnda art gäller också att släppa in ”rätta” besökare. Det gäller att ha umgänge av ”rätt” sort, något som bekräftar och förstärker den identitet och klasstillhörighet man önskar tillhöra. Hemmet och det som visas upp är en bekräftelse på att man är en person med framgång och social kompetens, oerhört viktigt i vissa kretsar.
Hemma innebär ofta en tillflykt, en fristad för vissa människor. Det kan finnas personliga skäl till att du inte vill vistas ute i samhället. Du kanske känner dig ful och oattraktiv, rädd och osäker. I hemmet kan du känna trygghet och integritet. Här han du vara dig själv utan samhällets tryck och krav.

Mitt i livet fick jag det stora privilegiet att bygga ett eget hus i Uppsala. Känslan var svindlande. Hela livet hade tanken på en egen villa varit som en hägring, en nästan ouppnåelig dröm. Nu skulle det bli verklighet. Jag skulle själv stå som byggledare med en professionell och godkänd rådgivare i ryggen. Bygget satte i gång i början av sommaren då mitt skollov som lärare började. Nu hade jag mer än två månader full tid att satsa. Allt gick som smort. Jag fick tag på pålitliga och duktiga arbetare som betalades med timpenning. Därutöver infordrade jag anbud från företag i olika branscher för specialjobb som till exempel murning, målning, husresning etcetera. Fyra dagar före julaftonen flyttade familjen in. Känslan var obeskrivlig. Huset var visserligen ännu inte helt klart, källarvåningen och diverse småjobb återstod. Men resten var fullt användbar som bostad.
Vi firade julen sittandes på trälådor med en målarbänk som bord. Vi hade inte hunnit flytta våra möbler ännu. Men jag, min fru och tre döttrar strålade av lycka. Bättre julafton kunde vi inte uppleva. Barnen skuttade runt som ystra kalvar när de inspekterade sina blivande sovrum. Förväntningarna på framtiden var stora och euforiska.
Men saker skulle hända, mycket snart, som blandade malört i glädjebägaren. När vi bott ungefär en månad i huset hörde jag plötsligt ett skvalande ljud från undervåningen. När jag kom ner upptäckte jag att vatten forsar in från en golvbrunn i det största rummet som skulle bli gillestuga. Där förvarade vi massor av material för den kommande inredningen samt diverse lådor, möbler och småsaker som ännu inte fått sin plats.
Vattnet steg och steg. Snart var det mer än en halv meter över golvytan, och massor med föremål simmade omkring i rummet. Givetvis hade jag ringt försäkringsbolaget, som så småningom anlände och konstaterade att rörledningen i gatan täppts igen med något okänt föremål. Saken ordnades ganska snart, men dessförinnan hade vattnet nått en meters djup, och massor av föremål hade blivit förstörda eller oanvändbara.
Det var en tämligen moloken familj som bevittnade förödelsen. Ganska snart hade man emellertid löst upp proppen i gatan, och vattnet drog sig tillbaka. Försäkringsbolaget knusslade heller inte utan betalade och ersatte efter våra önskemål. Men en vag känsla av osäkerhet hade nästlat sig in i våra sinnen. Skulle något mer hemskt inträffa?
Det svaret fick vi efter bara någon månad. Annandag påsk åkte familjen till Stockholm på ett teaterbesök. Vi tyckte det skulle bli en fin avslutning på lovet. När vi anlände hem omkring klockan elva på kvällen märkte vi att något inte stod rätt till. Det första vi upptäckte var att glaset i dörren till källaringången var krossat. Någon eller några hade varit inne i huset. Med bultande hjärtan gick vi in och fann att man på övervåningen rumsterat omkring bland alla våra saker. Mina två nyinköpta stereohögtalare var borta. De hade släpats tvärs genom vardagsrummet på parketten, som nu hade tydliga repor. En hel uppsättning blockflöjter som hängde på väggen var borta liksom ett etui med min frus smycken plus ett antal andra småsaker. Mer hade man inte hunnit ta förrän vi oväntat kom och störde deras förehavanden. De hade flytt i allra sista sekunden.
Vi samlades och kramade om varandra. Detta var sannerligen ingen bra avslutning på påsken. Barnen var ledsna, och min fru och jag kände, efter att ha nattat barnen, hur märkligt det var att två så dramatiska händelser kunde inträffa så tätt inpå varandra. Vi hade flyttat från landet där vi under åtta år bott i det största lugn en människa kan önska sig. Skulle ytterligare saker hända?
Ja, det skulle det, snabbare än vi kunde ana. En dag i maj på eftermiddagen ringde det på ytterdörren. Genom det avlånga matta glaset vid sidan av dörren urskilde jag en lång gestalt. Jag öppnade, och ett gevär riktades mot mig rakt i magen. Det svindlade i huvudet. Utan att tänka reagerade jag snabbt och fattade gevärspipan med vänster hand och kolvsidan med höger. Sedan stötte jag bort pipan från magen så att vi stod mitt emot varandra med var sina händer krampaktigt fattat om båda ändarna av vapnet. Mannen var ovanligt lång. Jag märkte genast att han var berusad. Han vaggade ostadigt och luktade sprit. ”Jag måste få komma in,” mumlade han medan han försökte pressa sig in genom dörren. ”Polisen är efter mig”. ”Kommer aldrig på frågan”, svarade jag medan jag uppbådade all styrka för att hindra honom att tränga sig in. Han fortsatte sina försök medan jag samlade all min kraft och stötte honom bakåt så att han tumlade baklänges nerför yttertrappan, dock utan att ramla eller tappa geväret. Blixtsnabbt stängde och låste jag dörren, vrålade in i huset att alla måste krypa ner på golvet. En galning kunde när som helst skjuta kulor genom fönstren. Därefter sprang jag hukande till telefonen och ringde polisen. ”Vi är redan på plats” svarade rösten. Han är efterspanad för stöld av ett gevär, och vi kommer snart att ta honom”.
Jag kände panik. Vår äldsta dotter väntades hem när som helst efter en musiklektion. Tänk om hon mötte honom! Hon kom emellertid ganska snart, ovetandes om dramat. Senare fick jag höra, att mannen efter att ha varit inne i flera hus i området, nu var infångad efter varningsskott från polisen.
Vi fick också veta att mannen ett par veckor tidigare ”muckat” från fängelset i Falun, och att han därefter rumlat om med gamla kumpaner tills han var förbi av trötthet och livsleda. Nu ville han ta sitt liv. Han hade då gjort inbrott hos en läkare, där han visste att det fanns ett gevär. Men det fanns ingen ammunition. I samhället där jag bodde hade han tidigare varit praktikant hos en konservator, och här visste han att det fanns sådan. Då tog han en taxi till konservatorn, men smet från betalningen. Polisen fick således två anmälningar om stöld, från läkaren och från taxichauffören. Därför kunde de snabbt lokalisera och fånga honom.
Ingen mer än jag vågade polisanmäla, förmodligen av rädsla för repressalier. Tre veckor senare fick jag således infinna mig som ensamt vittne i tingsrätten och berätta hela historien, sittandes tre meter från förövaren. Det kändes mycket märkligt att vara där ensam, eftersom jag visste att flera än jag hade blivit utsatta den dagen.
Tre dramatiska händelser hade hänt på mindre än ett halvt år. Det var sannerligen en prövning. Vad hade ordet ”hemma” för laddning efter detta? Ja, ärligt sagt inte detsamma som den eufori vi kände när vi flyttade in. Men tiden jämnar ut och skyler över. Det positiva i att bo i ett alldeles nytt hus, framskapat efter familjens innersta önskningar övervägde. Vi kunde inte hitta ett bättre och mer ändamålsenligt hem. Vi hade skapat det med drömmar och stora uppoffringar i tid och pengar. Kunde vi känna annat än tillfredsställelse och Lycka? Knappast. I arton år var huset ”hemma” för mig, ett positivt ord förknippat med stor tacksamhet och glädje



Facebook Twitter MySpace rss