2022-10-31 16:16
En simtur i Nedelhavet
Det är ganska länge sedan nu. Jag var på upptäckarsemester på Kreta tillsammans med min fru. Vi följde med ett sällskap som skulle åka runt och besöka historiska platser. Vår guide var en fenomenal kännare av såväl antik som modern grekisk historia och dessutom älskare av klassisk musik. Under våra turer runt omkring på ön spelade han det ena läckra stycket efter det andra i bussens stereoanläggning och berättade dessutom intressanta fakta omkring musiken.
En dag var inbokad för vandring genom Samariadalen. Denna märkliga plats är en mäktig ravin som tar en hel dag att promenera igenom. Den börjar brett och löper neråt mot havet med en smal slingrande stig i mitten. Allteftersom smalnar den av till passager med klippformationer som bildar väggar alldeles tätt intill varandra. I dalens mitt bredvid stigen porlar en bäck som på vissa platser skummar vilt och på andra flyter mer som en rännil. Utsikten är stundtals hisnande. På en plats har bildats små laguner, lagom stora att användas som badkar med iskallt och klart vatten. Det blev en fantastisk vandring. Aldrig förr eller senare har jag upplevt något mer storslaget, genuint och naturnära medan vi försiktigt klev nerför den stundtals vilda och bångstyriga stigen för att inte tappa fotfästet. Det fanns bara en riktning att gå – nerför. Uppåt gick ingen. Vid målet väntade havet och en båt som nästföljande dag skulle transportera oss till en by ett stycke därifrån där vår buss skulle vänta på oss.
Efter intagen frukost dagen därpå avgick båten punktligt klockan tio. Det kändes med gårdagens strapatser i kärt minne härligt och lyxigt att låta sig färdas utan besvär framåt i det fantastiskt klara vattnet. Ett stycke från stranden där djupet var mer än femtio meter kunde man fortfarande se bottnen.
När vi kommit ganska långt från stranden och njöt som allra mest kom ett bud från någon att alla som ville kunde få hoppa i vattnet och ta sig en simtur. Mycket riktigt. Båten stannade och jag tillsammans med ett tiotal av mina kamrater hoppade snabbt i badbyxorna och ner i vattnet
Vilken känsla! Här befann vi oss långt ute på det spegelblanka Medelhavet med mer än hundra meter vatten under oss och konturen av Kreta några kilometer i fjärran. Vi njöt och tumlade runt som delfiner ett stycke från båten. Efter några minuter ropade jag till mina kamrater att det nog var dags att simma tillbaka.
Då ser vi alla plötsligt hur båten sakta börjar röra sig igen, men inte åt vårt håll utan i riktning ifrån oss. Vi trodde inte våra ögon utan var överens om att det hela måste vara ett missriktat skämt. Men båten fortsatte stadigt i samma riktning och till slut var den försvunnen bakom en udde.
På några sekunder hade idyllen bytts till sin motsats. Några av simmarna blev nästan panikslagna och började simma in mot land samtidigt som de svor all världens förbannelser över befälhavaren. Jag och några av dem som fortfarande behöll lugnet lyckades till sist övertala de andra att komma tillbaka. Vi kom överens om att stanna där vi var och fördriva tiden med vattenbalett. Självklart skulle vi bli hämtade om en stund.
Men minuterna gick och kändes som timmar. Vad var detta? Hur kunde man lämna oss flera kilometer från land i ett bråddjupt hav? Det var otroligt. Vi fortsatte med något ansträngd hurtighet att leka vattenbalett, men rädslan hade tagit ett stadigt grepp i oss alla. Det började kännas kallt och flera klagade över att de frös.
Som på ett givet tecken stämde alla upp ett jubelrop när fören på båten efter en upplevd evighet sakta började skjuta fram vid udden. Efter några minuter var vi huttrande och omskakade ombord igen. Ingen kunde ge ett vettigt svar på frågan varför vi blivit lämnade i sticket. Det enda vi fick veta var att färden gått till en liten by bortom udden och där lämnat av ett antal passagerare och deras last.
Efteråt skrattade vi mest åt äventyret, men mest kusligt att tänka på var nog det faktum att hajar brukar finnas i dessa farvatten.
    |
