2009-08-25 18:03
Blå bild. Jag har i många år haft en blå bild sparad i min hjärnas gömslen. Den dyker upp litet då och då och kräver att bli målad. Jag har till och med gjort i ordning en grundmålad pannå för bilden, men så fort jag sätter penseln till duken så är det stopp.
Det är mina egna krav på mig själv som sätter stopp.
Jag känner att jag måste lära mig mer om motivet för
att göra det rättvisa.
Vad är det då för konstigt motiv som plågar mig med sådan envishet?
Jo, det är något jag såg för flera år sedan.
Vi låg o solade på en lång strand invid Storsjön. Himmel och vatten var otroligt blå och det var totalt vindstilla. Inga ljud nådde oss, inga båtar var synliga på sjön och bilvägar finns inte där i närheten.
Så hörde vi motorsurr bakom en udde och så sakteliga kom ett ultralätt litet flygplan med blåskimrande tygvingar puttrande (ungefär 10 meter upp i luften) utefter stranden. "Gubben" som satt i den lilla korgen under de blå vingarna vinkade glatt till oss och vips fastnade denna otroligt blå bild i min hjärna för evigt.. Varje gång jag försöker måla det lilla planet så fastnar jag på konstruktion och perspektiv.
Jag har nu börjat samla bilder på ultralätta plan för att lära mig hur de planen är konstruerade och kanske, kanske, någon gång i framtiden kommer mina penslar att lyda mig och då kan jag förflytta bilden från min hjärna till min pannå. Vattnet och himlen är inte problem för mig.
Varför kan jag inte släppa kravet på mig själv att det lilla planets alla linor skall sitta på rätt plats och hur målar man en snurrande propeller bakom gubbens rygg??
Jomenvisst kan jag väl måla något fantasiplan men då blir det ju inte den bilden jag såg...
Kanske kan jag sätta in den bilden här i mitt galleri så småningom, men innan dess lär jag väl nästan vara flygplanskonstruktör... Än har jag inte hittat flygplansmodellen och var det ett "hembygge" så ligger jag illa till... :-)))
    |
