2023-02-03 09:26
Frihetens yttersta utpost är anarki
"Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring!" " Frihet, jämlikhet, broderskap!" Tryckfrihet, åsiktsfrihet, konstnärlig frihet! Nog har människan i alla tider längtat efter och kämpat för frihet. Men vad är frihet? Är det att få göra vad som helst? Frågan är berättigad, nu och alltid. Under våren 2008 käftade man om kulturens absoluta suveränitet över byråkrati och censur. I konstens och litteraturens namn ville man tillåta sig att säga precis vad som helst, visa vad som helst. Diskussionen är viktig, nu som då, såväl frågorna som svaren. Tre av fyra kommunpolitiker ville ha rätten att förbjuda i deras ögon obekväm och kontroversiell konst i sina kommuner. I Danmark visade man på nytt de beryktade och provocerande bilderna av Muhammed, enbart i syfte att demonstrera yttrandefrihetens heliga princip.
Sedan länge har svenska författare förbehållit sig rätten att i så kallade bekännelseromaner lämna ut såväl anhöriga som andra människor med namn och allt i "sanningens" namn. Ett par exempel är Jan Myrdal och Maja Lundgren.
Frihet! Finns den?
Det finns "frihet till" och "frihet från". Begrepp som stundtals går samman men ofta innebär olika saker. "Frihet till" är ett privilegium vi i vår demokrati kan åtnjuta som ansvarstagande och kloka samhälls-medborgare. Den friheten ger oss stort handlingsutrymme i våra liv. Vi kan leva tryggt i förvissningen att inte hamna i fängelse när vi säger vår uppriktiga mening. Vi kan resa vart vi vill. "Frihet från" kan innebära att slippa frysa och svälta tack vare ett väl utbyggt socialt trygghetssystem.
Men!
Hand i hand med denna frihet går ansvaret för våra handlingar. Skulle var och en strunta i konventioner, lagar, regler och förordningar, vad har vi då? Anarki, ett samhälle ingen kan bo i utan risk för liv och egendom. Detta är en sådan självklar princip att vi inte ens skulle behöva tala om den. Men gäller inte samma princip inom kulturens område? Har vi inget ansvar för hur vårt agerande i det sammanhanget drabbar andra? Är det egalt om vi förödmjukar en hel religion eller sårar och utlämnar våra medmänniskor i en roman? Samtidigt finns paradoxalt begreppet "förtal" som är straffbart. Men var går gränsen?
Min slutsats är att friheten i allra högsta grad är omistlig i den form vi har den i vår demokrati. Men samtidigt måste den kombineras med sunt förnuft och inte spelas ut för sin egen skull. Då har den blivit ett maktmedel och vapen, ovärdigt en mogen demokrati. Vi har inget att vinna på missbruk av friheten. Det väcker bara ont blod och tjänar inget konstruktivt syfte.
    |
